Vilket är det vanligaste kneget som politiker tar efter att de ljuva politikåren är över? Och är det skillnad på hur eftertraktade höger- respektive vänsterpolitiker är på arbetsmarknaden? Det här är det politiska spelet. Vi går mot ljusare tider. Inte heller.

Denna heta sommarkväll. När Östersjön ligger spegelblatt. Hej och välkomna till det politiska spelet. Sommarspecial. Som ni lyssnar på när ni är lediga.

Eller kanske jobbar. En del jobbar faktiskt på sommaren. Som sommarjobbare. Hej Freddy Furtima. Hej.

Hej Helena Essén. Tjenare. Har ni haft några sommarjobb? Oh, ja. Många jobb har jag haft.

Då kunde du inte lyssna på podd. Nej, så det är ju tråkigt. Jag har haft lite av alla möjliga jobb. Jag har jobbat på restaurang. Det första jag kommer att tänka på var att jag jobbade på en sjukhustvätt.

För det var ganska bra betalt för att vara okvalificerad. Då lyssnade jag på ljudbok på kassett. Ja, ja, ja. Då fick man med sig många kassettband. Och byta.

Precis. Sen har jag varit tabellnisse på Göteborgs Postens sportredaktion också. Jaha. Okej. Och det var inför körsporten till journalistiken.

Ja, det faktiskt. Det var en jätterolig stämning där på GP. Arne Thorén sprang runt och luktade rakvatten. Ja, man fick en feeling för det. Själv har jag jobbat på en stor hamburgskedja.

Och det finns många hamburgskedjor. Och med den mjuka övergången så kan jag presentera dagens ämne. Och det är nämligen vad gör partiledarna dagen efter de har lämnat in tjänstevapnet. Våra partiledare slutar ju med jämna mellanrum. Ibland i samband med val som Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf.

Och ibland mitt i en mandatperiod som Mohamed Demirok och Johan Persson. Oavsett hur och när måste de alla hitta en ny sysselsättning. Och ni som lyssnar kommer få veta vad partiledarna helst ägnar sig åt. Efter avslutat värv i allmänhetens tjänst. Ibland kanske de behöver debriefa sin tid som politiker.

Och sätter sig då i en skrivarlya, Montreux. Har ni någon favoritpolitikbiografi? Den senaste jag läste var Annie Lööf. Men man blir ju ofta besviken på hur få smaska detaljer de avslöjar. För rimligen så finns det ju ganska många.

Det är det du är ute efter lite grann. Att när de har kommit ut i politiken ska de liksom avslöja. För allt annat vet ju jag. Eftersom jag har varit på väldigt nära avstånd. Så att det vill man ju.

Men det händer nästan aldrig. Om jag får säga en gammal så säger jag Lars Leijonborgs. För att jag tyckte att… Nu har jag inte resten från perm till perm utan vald och delad. Men jag tyckte att den var relativt öppenhjärtig.

Vilket jag tyckte tillförde någonting. Jag tar då en ännu äldre tag i Erlanders dagböcker. Jag har inte läst dem men däremot. Från perm till skärm. Jag har fått göra en Ellungs dokumentär.

Som bygger på de här dagböckerna. Och den var helt fantastisk. Och vittnade om en väldigt långvarig statsminister. Med jättedåligt självförtroende. Han tvivlade hela tiden på sig själv.

Han tyckte att han var ful. Och inte borde vara i tv och sådär. Det är ju ändå någonting man kanske tar med sig. Om man läser en biografi av en politiker. Att de faktiskt är människor.

Hörrni, Annie Lööf, Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt och Fredrik Reinfeldt. De har alla, kort efter att de slutat, skrivit en bok om sina politiska gärningar. Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt berättade i sommar i P1. Om ett möte med bokförlaget. När han försökte få honom att jobba med en spökskrivare.

I ett av våra första möten säger de att det finns många spökskrivare. Som kan hjälpa en att få berätta sin egen berättelse. Jag säger att jag gärna prövar att skriva själv. Det blir lite tyst i rummet. De utbyter blickar.

Jag får en känsla av att det här har de varit med om förut. Det här är ett sommarprogram som är verkligen väl värt att lyssna på. Han gör det live från Göteborg. Enligt en del recensioner hade boken behövt en spökskrivare. Men Reinfeldt skrev själv och tittar en halvvägs antyder på ett sorts bokslut.

Men att han är på väg mot nya äventyr. Var det den där han beskrev ett drev med journalister som en maskar som kryper in i alla öppningarna på kroppen? Jag tror det. Varför tror ni att han ville skriva den boken? Jag vet inte om just den.

Men generellt så tror jag att det finns två skäl till att politiker väldigt ofta ska göra det. Eller tre. En är att de vill ge sin egen bild av någonting. Lägga till rätta någonting. De tycker kanske att de inte gillar vad det var för bild av ett visst skeende som kom ut.

En annan kan vara skrytervalsen. Att man ska berätta om allt fint man har gjort. Mycket vanligt. Och en tredje kan vara att de inte riktigt vet vad de ska göra. Ibland om man får sluta på ett dåligt sätt.

Människor med fina jobb får sluta på ett dåligt sätt så vet de inte riktigt vad de ska göra. Skandaliserade. Människor skriver ju ofta en räckare. Det har ni kanske tänkt på. De vet väl inte vad de ska göra ett tag för de får inget nytt jobb.

Då skriver man en annan bok. Och det kan väl vara det tredje skälet att de har just nu inget jobb. Och något ska de göra. Fredrik Reinfeldt beskriver ju att det här var inte lustfyllt alls. Det var ju liksom jobbigt jobb.

Han fattit många timmar och det var mycket inläsning och så vidare. Men kan det vara någon slags debriefing då tror du Helena? Att man under många år… Man är ju med i det rampljuset men det kanske inte alls är allt som kommer fram. Alltså debriefing.

Jag tycker då att då ska man vara lite mer uppriktig än vad de flesta är. Jag tycker att det är ofta ganska vagert. Det är ett nedskick från dig. Det är det verkligen. Man ville mycket hellre läsa om en statsminister som tvivlar på sig själv och tycker att han är ful.

Än en politiker som räknar upp sitt CV och alla fantastiska saker man har gjort. Ja och alla namn och alla stora lever man har träffat och sådär. Märta Stenevi kom ju nu med en bok. Ja den är ju av en annan karaktär. Men det är ju kanske inte en självbiografi på det sättet.

Det är inte så att hon vill göra bokslut utan hon vill ju berätta om den här speciella situationen som hon befann sig i då. Och hur dåligt hon mådde av den och vad hon tycker om strukturerna i Miljöpartiet och sådär. Men den lever ju upp till kravet på ett innehåll som är intressant. Nu låter det som att vi är bokredaktörer här men det låter ju lite grann som att ni tipsar politikerna att kanske välja en vinkel. En händelse snarare än att försöka beskriva ett helt politiskt liv.

I alla fall så rekommenderar vi väl att vara lite ärlig. Ja verkligen. Man kan i alla fall tänka sig att politiker som har språket som sitt viktigaste verktyg kanske inte står så långt ifrån att skriva. Och det är väl någonting att underhålla sig med ett tag. När vi tittar på vad partiledare har gjort efter politikåren så märker man att det tydligen är lätt att hamna i PR-branschen.

Här finns Kristdemokraternas Göran Hägglund, Socialdemokraterna Stefan Löfven och Göran Persson och Centerpartiets Annie Lööf. Även Liberalernas Nyamko Sabuni gjorde en PR-runda. Vi kan väl lyssna på Annie Lööf. Jag är rådgivare för företag inom den gröna omställningen. Jättespännande att få hjälpa till.

Hjälpa företag att förstå den politiska kontexten, lagstiftning i EU och Sverige och hur de kan jobba både med cirkulär ekonomi, minska klimatutsläpp. Det gör jag. Och sen föreläser jag. Så här beskrev Annie Lööf i Lyckopodden vad det är hon ägnade sina dagar åt. Det lät jättespännande.

Tycker du? Hon lät glad i alla fall. Hon tyckte det lät spännande. Jag tror att det där är vad som bjuds i många fall. En konstig sak är att det verkar vara så svårt för avgångna partiledare att få jobb som är i paritet med deras kompetens och som verkligen tillvaratar deras erfarenhet.

Jag skulle faktiskt vilja slå ett slag för den avdankade partiledaren här. Sen kan vi knappast tänka sig någon kategori av människor som är mer stryktålig till exempel. Allround insatt i alla aktuella samhällsfrågor. Eller bättre förhandlare än en partiledare. Dessutom har de ju arbetsledare och erfarenhet.

Även om deras ledarskap då kan svaja ibland eller beskrivas som toxiskt i värsta fall. Nej men varför får de inte riktiga jobb? Det är konstigt. Jag tror som du att det är ganska svårt för dem ofta att få ett vettigt jobb. De har liksom nått toppen i sin bransch och nu ska de plötsligt göra något annat.

Det är inte så lätt. Men PR-jobben verkar inte vara så svåra. Den kan man få på både höger och vänster sidan. Och jag har hört det suckas och gnällas även över detta bland förrädda politiker. Att de tycker det är tråkigt eller?

Det är tråkigt ja. Att det handlar mycket om att få företag att förstå saker som är helt självklara inom politiken. Så att det upplevs som låg nivå för politiken. Okej. Jag vill bara säga att folk inom PR tycker nog att PR är ett vettigt jobb.

Det kan du säga. Men jag vill bara säga vad jag har hört från politiker som har gått in i denna bransch. Att det kan handla om till exempel att man redan första dagen måste förklara att vi inte ska ha en debatt just nu. Varför skulle vi göra det? Samtidigt kan man verkligen förstå att de vill åt politikernas kompetenser och kanske kontaktnät.

Men att de är kända, det kan ju inte vara negativt. Nej, och så de betalar ju bra då. Och politikerna har ju stor kunskap om aktuella frågor och hur de har utvecklats politiskt. Det är ju inget konstigt att man är ute efter det där. Alltså vilket parti som har tyckt vad under en frågas utveckling.

Hur man ska agera, vem man ska bearbeta för att få som man vill. Man kan ta ett aktuellt exempel, gårdsförsäljningen av alkohol. Det har harvats i svensk politik i decennier och det är naturligtvis jättevärdefullt för den branschen då. Att veta till exempel att den ansvariga ministern Jakob Forssmed har jobbat tätt ihop med och kanske är personlig vän med Göran Hägglund som är ordförande för Systembolaget som absolut inte vill ha gårdsförsäljning och så vidare. Alltså sånt där, den typen av kunskap är ju viktig för de som jobbar med olika frågor, lobbar.

Sverige sticker tydligen ut om man lyssnar på Anna Tyllström som är docent och organisationsforskare vid Institutet för framtidsstudier. Så är det fler politiker som går mellan det hon kallar påverkansbranschen och politiken i Sverige. Samtidigt har det ju förekommit en del kritik mot partiledare som tar med sina kontakter och telefonböcker till näringslivet. Den kritiken, kan ni förstå den? Ja, absolut.

Sverige har ganska många gånger pekats ut som ett land med inga eller ytterst klena begränsningar för att gå från regeringskansliet till ett företag som är inom samma bransch som man själv precis har jobbat i. Men numera finns en del regler för detta som gäller just de som har varit ministrar. Och en del partiledare har ju varit ministrar. Att bara ha varit partiledare ger ju såklart inga begränsningar överhuvudtaget. Men om man har varit minister så finns det en nämnd som dels kan bestämma att nej, du måste vara i Karens ett tag.

Den kan också bestämma att du får inte syssla med den här frågan ett tag. Sen är väl bilden av denna nämnd att den hittills har varit väldigt snäll dock. Men generellt så kan man ju säga så här också att hur politiker än vänder sig så har de svansen bak. För att om de inte skaffar ett nytt jobb och utnyttjar i alla fall de tidigare väldigt generösa avgångsförmånena så får de ju rejält med skäll i medierna. Och skaffar de då nytt jobb i näringslivet eller på en sån här PR-by så misstänkliggörs de då för jäv för att kanske ha som politiker krattat manegen för ett företag som de sen tar uppdrag för till exempel då.

Så att det är ju inte lätt heller. De ska ju försörja sig men hur de än gör så skäller vi på dem. Orättvist. Många partiledare tar ju också gärna styrelseuppdrag både inom näringslivet och ideell sektor. Bland annat sitter Kristdemokraternas Göran Hägglund då i Systembolagets styrelse som du sa Helena.

Miljöpartiets Isabella Lövin är ordförande i Stiftelsen Stockholm Environment Institute. Och Socialdemokraterna Stefan Löfven är ordförande för SIPRI. Den här påverkansbranschen kan man ju förstå men vad kan politiker ta med sig in i styrelserummet tror ni? Det där verkar väldigt attraktivt för politiker. Jag tror att det är hög status för att hamna i styrelsen åtminstone för ett företag.

Om det inte är allt för litet. Det tror jag är något som många politiker är nöjda med. Varför då? Det är hög status att vara styrelseproffs. Generellt?

Ja det skulle jag säga. Okej. Du nämnde ju att de är bra på att förhandla. Kan det vara det som är en styrka i styrelserummet också? Ja absolut.

Alltså de har väl alla kvalifikationer som behövs egentligen kan man väl tycka. Kanske inte jättemycket erfarenhet av näringslivet men allt kring politiska processer så är det klart det är värdefullt. Det förstår man. Fredrik Reinfeldt säger ju faktiskt i det här sommarprogrammet att han hade lite problem med sin garderob efter att han slutade som politiker. Men sitter man i en styrelse så kan man ju använda samma garderob.

På vilket sätt hade han problem med sin garderob? Ja alltså han behövde ju liksom inte använda alla kostymer längre. Men det var inte det att han satt så mycket still så att han liksom la på sig? Nej. Han hade inte användning av sina garderob.

Men då hade han varit suttit i en styrelse hade han ju kunnat använda dem. Ja. Oj förlåt det finns även andra bolag som man kan sälja. Andrahandsmarknaden. Andrahandsmarknaden menar jag.

Just det. Årets julklapp. Det kanske inte var i år. Årets julklapp. Fredrik Reinfeldt gamla kostymer.

Jag skulle gärna ha en. Det kan jag tänka mig att du skulle köpa. Oj här finns det ju någonting att ta på faktiskt. De skulle kunna kränga dem för dyra pengar. Vad gäller det här med PR-byråer så är det ju också kontroversiellt åtminstone i vissa partier.

Till exempel så var det ju så att Kjell Rautio utredare på LO tyckte att Stefan Löfven antingen fick sluta som PR-människa eller så fick han lämna partiet. Okej. Det är vårdabband då. Okej han får inte ens vara socialdemokrat längre. Nej för att då menade Kjell Rautio och ytterligare någon person att man vet inte i vems roll han uttalar sig.

Uttalar han sig som för detta socialdemokratisk statsminister eller uttalar han sig på uppdrag av något bolag som vi inte vet vilket det är. För det är ju också väldigt hemligt vem man jobbar för. Och den kritiken då skulle du säga att det skiljer sig om man har varit politiker till höger eller till vänster. Ja vänstern har svårare för detta. Och med det kommer vi faktiskt in på partiernas olika politiska hemvist.

Om vi tittar på partierna till vänster, de Socialdemokraterna, är intresset för nya karriärer i näringslivet till exempel inte lika stort. Skulle ni säga att ex-partiledare på den här sidan av det politiska spektrat, är de mer idealistiska och kan inte riktigt ge sig in i PR-branschen eller i styrelserummen? Jag tror att det skulle vara möjligt att jobba med PR även om det kanske säkert är gjort i Vänsterpartiet kanske i alla fall för en del är mer kontroversiellt. Men det finns ju vänstermänniskor som jobbar inom PR. Däremot så är väl deras chans att få ett styrelseuppdrag sannolikt mindre.

Deras intresse också men även kanske deras chans. Men som Fredrik säger så finns det ju exempel från vänstern på folk som faktiskt har gått i PR-byråer. Men de har ju fått kritik för det också. Till exempel den tidigare kommunikationschefen Jenny Lindahl. Hon hoppade plötsligt av och blev PR-konsult på Moderata.

PR-byrån krev. Det fick hon ju kritik för av sitt parti då. Eller för den delen Linda W Snecker som var tongivande vänsterpartist, riksdagsledamot. Som gick till samma byrå där Stefan Löfven är. Just det.

Det blev ju väldigt mycket reaktioner på det. Vissa har också valt att gå tillbaka till jobben de hade innan riksdagen. Gustaf Fridolin är lärare. Åsa Romson har återupptagit sin akademiska karriär och är bland annat universitetslektor numera. Men för alla har inte den vägen gått lika lätt.

Jag har ganska stora förhoppningar nu, även om jag har misslyckats hittills med de 15 jobb som jag har sökt och alla de kontakter jag har försökt ta. Det är så här att vänsterpartister är inte lika attraktiva på den privata arbetsmarknaden som Moderater eller Socialdemokrater. Och vi har inte heller samma kontakter inom det statliga som Moderater och Socialdemokrater. Så att vi har kanske lite längre upphörsbacke. Men du har ju ett jobb på SJ.

Nej, det är jag uppsagd ifrån och det beror på att jag inte såg möjligheten att jobba på tågen så igenkänt som jag är. Så jag föreslog att man skulle fixa något annat och det ville man inte. Den gamla vänsterledaren Lars Åhly, det lät ju väldigt svårt det där. Ja, han bekräftade väl ungefär det vi sa, att det är lite svårare för en vänsterpartist att få ett jobb i företag. Och han lagde till även myndigheter faktiskt.

Men det finns ju vänsterpartister som har lyckats mot myndigheter i och för sig. Men förstår ni att sitta på tåget så kommer Lars Åhly. Ja, men det tänkte jag också. Det hade varit väldigt kul. Men han hade ju förstås blivit utskälld av ett antal resenärer också.

När du nämner det Helena, det är svårt att välja. Om de inte gör något så blir de utskällda och sen om de tar något välbetalt så blir de utskällda. Vilket jobb är okej? Skulle det vara att bli bagare? Nej, men att Fred och Lina går tillbaka till ärajobbet till exempel.

Det är väl absolut inget som någon har några synpunkter på. Eller Åsa Romson som också har återgått till sin tidigare yrkesbana. Och där kanske man ska påpeka också att inom Miljöpartiet är det extra fint att gå in och ut ur politiken till ett vanligt jobb. Att det är ett ideal. Så att man inte helt förlorar förankringen från den verkliga världen.

Man har makten till låns. Okej, nu har vi ett område kvar. Och det är ju den diplomatiska världen. Några av ex-partiledarna har valt att lämna politiken men stanna i den statliga världen. Och det kan handla om att bli kanske diplomat, ambassadör eller landshövding.

Till exempel den motvilja socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholt. Han valde i alla fall diplomatspåret. Igår så var det en fantastisk bjudning som den amerikanska presidenten hade på juldagen. Med en 150-200 kanske 300 gäster. Jag räknade aldrig.

Och där var det väldigt många kinpussar. Men nu tror jag jag har bra koll på om man ska vara på vänster eller höger kinder. Jag har fortfarande inte koll på det. Vänster tror jag. Snacka om att ha förankrat en fot i den riktiga världen och lära sig det man behöver lära sig.

Intervjuade P1-morgon var han där, Håkan Juholt. Vi är många som har sett den här dokumentärernas tid som ambassadör på Island. Jag blev i alla fall avundsjuk på Håkan Juholts tillvaro. Den verkade så otroligt mysig. Stängnade han sig, som han själv sa, i något otilldiplomati.

Och ett försill öppnade dörrar. Ja, och man fick ju verkligen en bild av att han stod i köket 60% av dagen och förberedde sig inför olika evenemang. Ja, sen vet man kanske inte vad de gjorde innan kameran var avstängd. Och han fortsatte ju sen till Sydafrika där han var ambassadör i fem år innan hemlängden blev för stor och han nyligen beslutade sig för att lämna Afrikas sydspets. De ville inte ha Sildar.

Han skrev en bok om Sildar faktiskt. Också Liberalernas Jan Björklund hoppade på ambassadörståget som ambassadör i Rom, men nu ska han jobba för kungen. Om vi bara tar ambassadörsjobbet, tycker ni att ex-politikerna är väl förberedda för att bli det? Ambassadörer? Det där är vinstlotten.

Att bli det? Ja, att få ett diplomatjobb efter en politikerkarriär, det är väl det styrelsejobb som är finast, tror jag. Det är ju ett residens som ambassadörerna bor i och då har man en liten privat del där man bor. Sen är ju resten till för att sköta jobbet, det är ju residenset där man samlar människor från Italien, svenskar kommer ner, olika delegationer. Björklund fick ju Rom som väldigt många andra ville ha.

Ja, till exempel. Vi kanske vill alla tre här inne. Jag vet ju att det brukar gnista, yrkesdiplomater gnisslar ju tänderna över detta. Att man kan komma från sidan och bara ta ett attraktivt ambassadörsjobb. Och det handlar väl speciellt om det är ett trevligt land med varmt klimat, det är väl då det gnisslas tänderna.

Och god mat, och fina skulpturer. Ja, exakt. Jag har faktiskt också hört ifrån diplomater att de kan slita med att vara diplomater i krigshärdar och så ska de äntligen få det där lite mer trevliga. Precis, och då kommer en ex-partiledare och tar det. Och igår träffade jag faktiskt, som har väl händit sig, en norsk diplomat som sa att i Norge går det inte till på det där sättet.

Där får diplomaterna ha sitt jobb i fred. Jaha, det här behöver vi gräva i lite grann. Sticker Sverige ut även här? I Sverige har för detta politiker lätt att ta sig in i PR och diplomati. Vi får undersöka det.

Men vi måste ju nämna då att han ska bli riksmarskalk här, Helena. Det vet jag att du säkert har funderat på. Ja. Jan Björklund, kungens högra hand. Ja, det har jag funderat på.

Blev du förvånad? Ja, lite grann kanske, men inte så mycket som andra verkar ha blivit. Nej? Jättekonstigt är det ju inte. Han är en gammal militär och jag tror inte han har sökt, utan han har blivit handplockad.

Det hörde jag helt nyligen att så är det. Passar han det då, om man ser på honom genom glasögonen av en gammal för detta liberal folkpartiledare? Det han kan göra nu som riksmarskalk, det är ju till exempel att skriva fina tal till kungen. Det sades ju att kungens bästa tal genom tiderna hade författats av en annan folkpartistisk höjdare, Ingvar Eliasson, som var riksmarskalk. Jag pratar om tsunamikatastrofen.

Många barn har förlorat en eller båda föräldrar. Jag tror, jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sånt barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Då höll ju kungen ett tal med den där legendariska formuleringen om att han önskade att han var som kungen i sagorna, som kunde ställa allt till rätta så att alla fick leva lyckliga alla sina dagar.

Men jag är bara en sörjande, sökande medmänniska, sa kungen, och fick jättemycket beröm för det. Det är väldigt fint att vara riksmarskalk. Ers excellens, tror jag, är titeln om man är detta. Men jobbet går väldigt mycket ut på att hålla truten. Att inte säga ett ord om vad kungen håller på eller vad han gör, utan vara hundra procent lojal och verka i det tysta.

Får vi se om det passar Jan Björklund eller inte. Det låter som om Jan Björklund kan klara det. Ja, okej. Vi får se. Okej, nu har vi pratat om ambassadörer, men visst finns det de som också har blivit ambassadörer i Sverige?

Alltså landshövdingar. Är det ambassadörer i Sverige? Det är det närmaste jag kan komma att jämföra det med. Jo, men det har du till exempel Anna Kinberg Batra, som ett mycket välkänt namn. Men, och det finns lite andra också.

Men jag skulle säga att oftare är det ju, de som blir det ju oftare politiker på lite lägre nivå. Vi kom inte på så många, men Marianne Samuelsson var en gång i tiden språkrör för Miljöpartiet och blev sedermera landshövding på Gotland i alla fall. Så det är de två kanske? Nej, det kan absolut finnas fler. Det här var bara taget ur huvudet.

Men i alla fall är det väl så att det smäller ju inte jättehögt. Stockholm smäller väl högt och ett par ställen till. Men annars gör det väl inte det och därför så sitter det ju ofta politiker som har kommit kortare karriär än på de posterna. Det är ju många gamla politiker som är landshövdingar, men det är väl inte lika ofta de är partiledare. Nej, vad är det för kriterier egentligen?

Man ska ha liksom gjort det lång och trogen tjänst i politiken, ungefär. Ja, precis. Det har väl till och med varit lite av ett stående skämt att er före detta blir landshövdingar, eller hur? Ja, verkligen. Så är det ju.

Men vad finns det, vad ligger i arbetsbeskrivningen som gör att partiledare inte är så sugna på att bli landshövdingar då? Är det för tråkigt? Ja, det är väl för mycket snäpp neråt också kanske, eller jag vet inte. Alltså det är ju ganska mycket representation, det är det ju naturligtvis. Det är mycket, de är ju statens förlängda arm då ute i regionerna, länen och representerar mycket.

Men ser ju också till att verksamheten hålls igång och det handlar ju om ganska mycket. Det är ju naturvård, de handlägger strandskydd och en massa andra ärenden också. Men det har faktiskt hänt en grej som gör att de inte är lika betydelselösa längre, och det är ju att de har fått en lite större roll i totalförsvaret. Så det kan ha gjort det lite mer kvalificerat? Ja, att det kanske krävs lite mer att man passar för jobbet då.

Sen nedvärderar vi det lite här, men jag tror att många före detta politiker ändå tycker att det är ganska trevligt, sådär, om man har uppnått en viss ålder, att dra sig tillbaka till ett fint residens någonstans. De ligger ju ofta väldigt fint de där, och det är ganska trevligt tror jag. I Stockholm blir det ju Tessinska palatset som blir residenset? Ja. Det är inte Fyska?

Nej. I Stockholm då så blir det nu den tidigare vice riksbankschefen Cecilia Skingsly som får det jobbet? Just det. Kan man säga någonting om det, att man liksom tog ett kliv bort från politikerna och valde… Man ska deminimera.

Ja, det kanske var så faktiskt, ja. Om man tar någon som är med journalisten är det inte annan anledning att gräva i. Det är ju annars en katapultstol detta. Det var ju tänkt att Socialdemokraten Thomas Bodström skulle bli landshövding i Stockholm, men han har han väl inte ens heller tillträdda på grund av att han var inblandad i den här historien med Alra, pensionsskandalen där. Så det blev inget Tessinska?

Det var inget. Om vi blickar framåt då, vad tror ni att statsminister Ulf Kristersson kommer hitta på när han har kastat in den politiska handduken? Ja, så mycket vet vi väl i alla fall att han och hans fru och ytterligare någon person har ju köpt en herrgård som de håller på att jobba med, där hon ska erbjuda tjänster i existentiell hälsa, som de säger. Någon form, det låter ju som någon form av reträttverksamhet. Det har dock förnekats av regeringskansliet, därför att just den teorin hade Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare, men det tillbakavisades och det här ska då vara hans frus projekt.

Men jag tycker precis som du, Fredrik, att det låter som att man förbereder sig för framtiden. Skulle han kunna vara en person som i och med är kanske en valförlust efter nästa val, att han då kände att, nej men nu slänger jag mig in i existentiell hälsa branschen? Ja, eller kanske nu håller jag mig på min herrgård. Och där kan man ju påminna sig att Göran Persson på sin tid, han fick ju mycket kritik för att det såg ut som att han var på väg från sitt partiledarjobb, därför att han jobbade intensivt med herrgården Torp. Jag genomför tillsammans med min hustru ett livsprojekt som vi satsar våra samlade resurser i, och vårt arbete och vårt engagemang i den utsträckning vi har tid, utöver de krävande arbetsuppgifter vi har.

Det blev en sån där diskussion om huruvida detta gav signalen att han var på väg att sluta sitt jobb. Vilket han gjorde, men det var ju också så att de förlorade valet. Det vet man ju att herrgårdar kräver mycket jobb. Och det kan man ju inte vara både partiledare och ha en herrgård. Nej.

Det är jobbigt. Vi får väl se helt enkelt vad nästa partiledarjobb blir. Vi har ju några att följa. Och när de slutar får man se vad de tar sig för. Japp.

Tack Fredrik Fotebash, Helena Isén, producenten Mattias Dellert. Paris i Höglund heter jag. Vi hörs igen nästa vecka.