Det här är politikens frågepodd. Är det synd om dagens politiker? Och jag har svarat dig på den frågan. Och om du inte tål svaret så bör man heller inte ställa frågan. Vi har fått en fråga till podden.

Hej, jag heter Rebecka Sjöberg. Jag hade en fråga. Är det för tufft att vara partipolitiker idag? Det här är inspelat under en livepodd vi hade. Det var precis samma dag som Märta Stenevis bok blev känd.

Och det här innehållet. Så det var breaking news just då. Men det har också varit en fråga som har diskuterats en del sen dess. Det är också därför man hör det här fina bakgrundsljudet. Det var så mycket folk på livepodden.

Mysig stämning. Folk började tänka och tänka lite de här humana, mänskliga tankarna. Är det synd om politiker? Är det det, Henrik? Ja, alltid hitta empatin.

Inte bara den här. Åh, nu har jag en älgstutsare i handen. Nu ligger jag på jakt. Jag ska fälla mig en tolvtaggare. Så jag har något att skryta om bland mina journalistvänner.

Nej, nej säger jag. Låt oss i människan. Äcke homo. Absolut. Men det är också vårt jobb att granska politikerna som gör anspråk på att styra vårt land och leva på våra skattepengar.

Magika dräcks. Men självklart så ska man ju också ha empati. Men det är kanske inte vårt jobb i första hand, utan det finns ju andra som de kan gå till för det. Men efter att ha sagt det, är det jobbigt att vara politiker? Nej, men jag tror att det har kommit en del känslomässiga beskrivningar.

Just nu var det mer tastenlig tanke som vi var i. Men det finns ju många som har lämnat och kanske beskrivit partipolitiken. Jag tänker senast, som jag hörde Ebba Busch talade om att hon tackade av Johan Persson och pratade om. Det här är en bitvis inhuman värld. Du har stått för det humana, vilket fick mig att kalla Johan Persson partiledarnas terapihund.

Det kanske är en överdrift, men känslan av att vi utsätts från väldigt många olika håll att attackera svithopp-politiker. Ebba Busch var ju också inne på sådana tankar när hon hade sin svit av tioårsjubileumsintervjuer. För inte så länge sedan, när hon hade varit partiledare i tio år. Jag kastar ut en möjligen misogyn tanke. Att det bara är kvinnor som pratar om det här.

Alltså, upplevelsen av att det har blivit svårare att vara politiker och jobbigare kan ju fortfarande vara sann. Men den baseras ju rätt mycket på att det har blivit ett mer diskuterat ämne. Jag tänker på Anna Kinberg Batras bok. Jag tänker på Mona Sahlins sista, senaste bok. Jag tänker på den där Märta Stenevi-boken.

Annie Lööf, kanske. Annie Lööfs böcker, åtminstone de på slutet. Ni hör ju att här finns det ju en förenande faktor. De är ju alla kvinnor. Är det här bara en effekt av att det helt enkelt är fler kvinnor i toppolitiken?

Och att kvinnor nu har varit i toppolitiken under ett flertal decennier. De behöver inte på samma sätt som Maj-Britt Theorin och Lena Hjelm-Wallén och de där Troedsson och dem på 80-talet agera på ett sätt som ska vara så himla manligt. Två sigg och en kopp kasse. Eller är det en effekt av Amelia Fjeringen av politiken? Som idag kanske snarare skulle vara Instagram-fieringen eller influencer.

Från Sahlin och framåt har det funnits en idé om att det finns ett stort värde i att prata om sig själv. Det är ju också politiker som har varit ganska skickliga på att använda den här empatin. Vi har ju pratat tidigare om hur Annie Lööf pratar om sina barn, till exempel. Och hur hon för tidigt födda barnen i olika sammanhang. Man har ju också använt det politiskt på olika sätt.

Men det har ju blivit en relevant arena att prata om. Eller en generösare tolkning. Allt det här hände förut, men ett, vi pratade inte om det. Och två, det blir internaliserat självhater-känslan. Varför gråter jag för att någon mobbar mig?

Jag måste bli tuffare. Lära mig att tåra. Det här är ju en större trend. Kulturfiderna som skriver de här bekännelsetexterna. Väldigt många journalister skriver långa texter om sina egna trauman och det som gör ont.

Det är ju ett sätt att kommunicera. Sommaripetifieringen. Det är väl ändå grundkonceptet. Sen är det klart att den medievärld vi lever i idag är ju jättetuff. Och alltså sociala medievärden.

Det är klart att det tillför en dimension som påverkar ju också folk. Den påverkar ju andra än politiker. Du sitter i soffan och scrollar i din mobil och hatet sköljer över dig. Det finns liksom inga frizoner. Det fanns kanske en funktion med att vi var en, vad kallar vi, grillvaktväktare.

Media generellt. Att vi pratade med politikerna, makthavarna. Och sen så sollades det ut och så kom det ut en viss del. Och sen så kom hatet kanske. Någon skickade brev till regeringskansliet.

Men annars var det kanske arga telefonsamtal mitt i natten. Till någon stackars redaktör som svarade till tipstelefonen. Palme fick ju en del. Framförallt så var det väl så att folk ringde hem till politiker på den tiden. Deras telefonnummer stod i katalogen.

Och sen fick man som familj skapa en strategi för hur man svarade och lade på. Eller svarade och lade luren och lät dem babbla av sig. Men de gick och lade av sig igen. Men ni menar då att, om jag tolkar er rätt här på min första misogyna fråga, att det var inte så att Ingvar Carlsson hade det lika jävligt som dagens ledande politiker på 80-talet. Utan att det finns en riktig skillnad.

För jag driver lite att Ingvar Carlsson bara hade integritet och höll käft. Och gick inte och whinade om det. Men man hör ju inte Magdalena Andersson prata på det sättet till exempel. Hon gör ju aldrig det. Nej, det är faktiskt sant.

Hon är ju inte heller privatfödda. Hon visar ju inte upp sin man när de går i skogen. Men inte barnen och… Nej. Och då är det ändå politiskt aktiva barn.

Eller åtminstone ett av dem. Alltså, den låter lite så här… Och din då? Min låter lite mer… Jaha, en sån.

Hitta din drömbil på Blocket. Vad väntar du på? Med Verishores nya hemlarm börjar säkerheten vid din dörr. Vid akut larmsituation kan våra larmoperatörer prata direkt med personer på plats via röstenheten. Och med Lockguard digitalt dörrlås kan vi släppa in polis och räddningstjänst.

Just nu Lockguard utan extra kostnad vid beställning av vårt nya hemlarm. se idag. Ni vet, i somras, i början av sommaren, så på någon av alla de här Palestinademonstrationerna… Pratar vi i sommaren 24 här nu? Nej, nej, nej.

Vi pratar den här sommaren som vi är i, sommaren 25. Så dök det på en av alla Palestinademonstrationer upp en person som hade klätt ut sig till Ulf Kristersson. Med ett sånt. Med en mask. Finns det Ulf Kristersson-masker?

Han tog hemma, gjorde han. Och sen så var det väl de vanliga slagorden då, att han har blod på sina händer. Men det var ju en intimisering med den där masken. Och liksom personligt på ett annat sätt. Och det reagerade människor på.

Att det här är över gränsen. Det var samtidigt som de också demonstrerade vid riksdagshuset. Och störde eller började vara störiga mot riksdagsledamöter som skulle till sitt jobb. Och gjorde hembesök hos Maria Malmer Stenergård. Så att det gjorde de ju också, ja.

Ja, ni hör, det ligger ändå i linje med den här frågan. Att det håller på att bli jävligt. Sen så går man tillbaks och läser Fälldin-angreppen. De var ju då i traditionell medier, men det var ju att han typ… Alltså det är en klassisk gormander, tror jag.

Alltså kultursidan i Aftonbladet. Statsministern är typ sin. sinnessjuk, klassisk artikel. Feltin var vansinnig på haft de laget i flera år efteråt. Så det var ju en mer traditionell miljö, men det var ju typ lika grovt, kanske.

Ja, eller Palme. Palme eller… Alltså partierbilderna förr i tiden i tidningarna var ju också mycket… Alltså det var ju inte så många år sedan. De var mycket mer brutala.

Ja, för att inte tala om… Alltså om vi rör oss hundra år tillbaka. Alltså… Hatet mot Branting eller ännu mer Karlstav var ju monumentalt i bildade burgna kretsar. Det fanns ju en sån…

Revolutionärer, svikare, klassförrädare, etc. Jag menar, på den tiden så hade man ju… Då rökte ju alla. Då fanns det ju Karlstav-askkoppar att köpa. Så att man askade i den här hemska liberalen som skulle dra ner samhället till nån slags progressivt revolutionärt, nästan galet…

Var inte det här… Förlåt, nu hoppar jag vidare. Ansikten på sådana här torka-av-sig-mattor när man gick in i… Såna har det funnits också. Får jag bara säga också, återigen.

60- och 70-talets politiska miljö. Politiker sköts i andra länder, kidnappats i Italien, USA. Alltså det var ju en helt annan vansinnig tonalitet. En annan aspekt av om det var hårdare eller inte förut det är ju också frågan om ideologin om angreppen handlade om sakpolitiken. Du vill ha socialism, du vill ha brutal kapitalism.

Vi får gå över alla gränser. Det kanske spände på ett sätt. Det är inte personen som driver fram det här. Man är bara en sorts bärare av de stora tankarna som på ett privatsykologiskt plan kunde skydda lilla människan bakom. Vi har mycket hård retorik.

Medan i en mer ideologilös värld det har varit en sorts tanke därute. Det är att då blir attacken på det personliga påhoppande mycket starkare. Inte bara från vanliga medier, sociala medier utan också inifrån i partierna. Känslan av att det är lite mer oklart varför vi håller på att slåss om makten just nu men kampen är ändå så viktig hela tiden så vi är redo att sjugga. Förstår ni någonstans?

Jag tänker att frågan här handlar ju också om Stenevi och det handlade inte så mycket om hatet utifrån. Hon fick ju ganska mycket kärlek utifrån. För henne var det ju mer den tuffa miljön som partipolitiken är, där man slåss. Där det är så många arenor man ska slåss på och inte minst den interna makten i partiet. Det är ju en väldigt speciell miljö där du ska ta dig upp på dina listor du ska bygga allianser, man ska få igenom förslag man har både andra partier som motståndare och ofta motståndare i sitt eget parti.

Det är klart att det är jättetufft och det har nog inte förändrats så mycket över tid. Det är ju egentligen den vidrigaste arenan för den som vill förändra samhället eller ha inflytande. Det är ju att ta sig fram i den socialpsykologiska miljö som ett parti är. Jag var på en svensexa nyligen med en massa kulturmänniskor folk som jobbar i förlag, bransch och kulturjournalister. Hade ni kul?

Det var jättekul. Lät det tråkigt? Nej, man vill ju bara kontrollera en svensexa. Bör vara kul. Det var kul.

Men varför var ni inte mahippa om du var där? Det var modernt att vara blandad i kön. Man fick vara vän även med kvinnor. Könsapatjej, den finns inte längre. I alla fall, jag har en poäng med detta.

Då fick jag frågor från de som var där. Vi satt och drack öl i en park en stund. Då frågade de. De fattade inte hur det funkar när man skriver om politik. Ni kan skriva så fruktansvärt elaka eller hårda saker om folk och ni kan vara jätteraljanta i podden och sen verkar ni ändå få prata med dem igen.

I kulturvärlden är det mer så här den skrev något elakt om mig för tio år sedan och är död för mig för alltid. Man har fejder om någon har sågat ens bok så är man ovän för allt. Då försökte jag förklara att politik är så där. Allt i politik är strider med folk. Både internt och i talarstolen.

Jag vet inte, i den aktuella studien. Det är inget konstigt. Just det här personmobbiga har alltid funnits med i politik. Man kan prata. Gå tillbaka till Atheen.

Det känns som att folk kommer ihåg när någon sa en riktigt kul personlig förolämpning mot en företrädare. Det hade varit bättre om jag kunde basera det här med fakta. Men absolut, de personliga attackerna har alltid funnits med i det demokratiska spelet. Och det är lite gidriga. Folk gillar när det är uppskattat.

När man kan komma med en bra förolämpning. Jag vill bara säga att det är ju politiker väldigt få gånger som politiker säger typ det ni sa, det ni skrev, det var över gränsen. Ni pratar om mig. Det har jag i och för sig fått höra. Du har varit elak på det.

Sen har inte du den empatin som Henrik har. Jag har inte tyckt att de har haft rätt. Särskilt många gånger. Det finns ju förstås ett drag av wrestling här. Det är ju inte fejk, de här förolämpningarna och de hårda angreppen.

De är på riktigt. Men att det finns en wrestling-aura av att det där händer och sen så skakar vi av oss det och går vidare. Ja, men då skakar han då i trevliga mot varandra. Och där är just Märta Stenevi exemplet ändå. Hon är ju inte ensam om det.

Men relativt ensam ändå om att inte ha en lång bakgrund i partipolitiken och bli partiledare i språkrör. Hon hade kanske inte den vanan som de flesta andra har vid den typen av miljö. Det tänker jag inte är oviktigt som förklaringsfaktor i just hennes fall. Det här finns ju en större fråga. Det här tycker jag man hör i alla fall.

Vem fan skulle orka vara politiker idag? Det verkar så vidrigt, så otacksamt. Inte bara oss media, utan sociala medier och återigen det interna trycket, hacken därifrån. Och då finns det en känsla av att det är mycket som är tillåtet i det här kriget. Men kanske också att vi på något sätt har låtit folk få känna saker i det hela.

Då kanske det blir ännu färre människor. Det blir rekryteringsproblematik för politiken. Får man the best and the brightest? Det är alltid problem när man ska ge dem pengar, löner. Det tycker folk inte om.

Sen om folk känner att det verkar vara sjuggande och slagande från alla håll. Det kanske man inte vill ha i sitt liv. Så ja, det hårda tonen somnar ut. Måns frågan är då, vilka är det som vill ha detta i sitt liv? Och vill vi ha dem som politiker?

Stalin brukade ju säga det. Vill vi inte ha människor som politiker? Ska man förgöra misstag? Är den här distinktionen så jättetydlig? Ebba Busch.

Uppenbarligen en person som vill ta slag. Som vill få ge slag. Uppenbarligen en person som vill också vara människa. Framstå som människa. Är det inte så att man kan vara flera saker i ett här?

Är människan inte mer komplex än ni tänker er i den där uppdelningen? Det är väldigt svårt att vara politiker idag. Men det ska också vara väldigt svårt att vara politiker. För människan är komplex. Jag vet inte om detta var svar på Rebeckas fråga.

Jag är osäker på vad Rebecka ställde för fråga. Men ja, det är inte lätt att vara människa. Har du en fråga, skicka den. Gärna med utfyll, men du behövs inte. Till politiken.