Det här är politikens frågepodd, idag om regeringsbildningar och journalister. Det kommer massor med frågor om allt mellan himmel och jord och nu har du chansen att få svar på just dina frågor. Vi har fått en ljudfråga från en lyssnare. Hej, jag heter Georgias och jag undrar varför journalister är så fixerade i regeringsfrågan. Kan inte partier få gå till val på sina frågor och förhandla i regering utefter det?

Och sen utvärderas på om de genomförde rätt eller fel politik? Ja Georgio, där kände vi oss lite uppläxade kanske. En gång har jag blivit uppläxad när jag deltog i ett SNS-seminarium om regeringsbildningen 2018. Inte uppläxad, det är för starkt. Utskälld.

Så rädd. Statsvetarna Johannes Lindvall och Jan Theorell skrev i den här 134 dagar om den jättelånga regeringsbildningen. Och du gjorde en radiodokumentär om samma regeringsbildning. Ni var lite konkurrenter. Förlåt, jag missuppfattade Johannes Lindvall.

Jag tänkte att det var Johan T. Lindvall som hade läxat upp dig. HV-rapporten? Nej, det här var en statsvetare. Det är en annan person.

Vi var absolut inte konkurrenter, men vi tog oss an samma ämne utifrån olika perspektiv. De skrev en statsvetenskaplig bok, jag gjorde en poppig dokumentär för P1. Och de anklagade väl generellt media för att ha gett oss den här långa regeringsbildningen? Nej, men det var egentligen inte det som det handlade om. Utan de sa att när de tittade internationellt så stack svensk mediebevakning ut.

Vi var de som allra mest rapporterar om regeringsfrågan. Vi är besatta av regeringsfrågan. Och de tyckte att det lirar inte så bra med vårt partisystem. Det riskerar att skapa en tvåpartisystem som vi inte har. Och då frågade jag dem, är detta på grund av Sverigedemokraterna?

Som man skulle kunna tro, eftersom det väldigt mycket har handlat om Sverigedemokraterna. Nej, utan varför svenska journalister är så fixerade vid regeringsfrågan, det beror på Fredrik Reinfeldt. Och alliansen. Det här kommer från alliansentiden. Kontraktparlamentarismen är det vi stadsvetarna brukar kalla det här.

Ja, kontraktparlamentarismen är egentligen att man skriver ett kontrakt efter ett val, tror jag. Och det som Reinfeldt införde var att gå till val på gemensam valplattform. Så då behövde de rödgröna göra det 2010 för att möta upp. Sen slutade de med det eftersom det blev kaos att sitta och förhandla. Tidavtalet är ju mer kontraktparlamentarism, eller januariavtalet.

Så det som vi befinner oss i nu, och som väl ser ut som att vi kommer att ha… Det Fredrik Reinfeldt gjorde var egentligen att skapa ett nytt parti. Alliansen. På ett konstgjort sätt. Alltså vi är fyra, tre, två, åtta partier.

Men vi säger innan valet att vi ska regera ihop, och vi gör vissa uppgörelser innan valet. Och agerar egentligen som en solitär enhet. Det var ju hela idén. Och det funkade ju utmärkt, måste man ju säga. Moderaterna har aldrig gjort ett så bra valresultat.

Nej, men det var ju i sin tur svaret på någon slags gammal 70-talsfråga om att de aldrig kan komma överens. Eller kanske 90-tal. Ja, i grunden tycker jag svaret på den här frågan är… Det är ett så tråkigt svar, men det är… Svensk politik är så djupt präglad av att Socialdemokraterna hade makten i tre decennier.

Och det som hände under den epoken var ju att de här borgerliga partierna, eller de andra partierna till höger på något sätt om Socialdemokraterna, liksom växlade mellan att ett fick vara stort ett tag, för då röstade folk som inte gillade Socialdemokraterna på det partiet. Nu röstar de först på Liberalerna, alltså Folkpartiet. Sen röstar de på Centerpartiet och deras bonderörelse. Och sen röstar de till slut på Moderaterna. Men de kunde aldrig få till det.

För att de fick aldrig 50 procent, och de kunde aldrig vara eniga. Och till slut förstod ju också Socialdemokraterna att använda denna oenighet. Så någonstans är det ju att borgerliga människor vill ju med viss rätt slå tillbaka på att nu är det ni som inte riktigt får ihop ett enigt regeringsalternativ. Och det var ju vad Reinfeldt skapade, den möjligheten. Ja, men liksom fixeringen har hängt med sedan dess, sa Johannes Lindvall i alla fall, även om den väl har funnits innan också.

Och sen så har ju då SD kommit in som ytterligare en krydda, eller vad man ska kalla det. Som man ju också ser att det finns ett väldigt stort intresse kring. Och där var det väl någon sorts lite så här mänsklig psykologi, just när det var sjuklöverera, när det var så här alla skulle på olika sätt ta avstånd från det åttonde, nya partiet. Och då var det ju mycket så här detaljer, får man rösta, får man lägga fram ett förslag som de kan rösta på? Det är liksom man kunde komma in på väldigt mycket.

Ska de få sitta i utskottet? Det har varit många olika… Många sådana delar. Talmansomröstningar som pågått i dygnet. Ja, för liksom vem och vad betyder det att släppa in dem i maktens fil?

Hur nära och får de inflytande? Det var många av de diskussionerna. Och det blev liksom väldigt tydligt, på något sätt tror jag, för läsare. Mycket handlar ju om att ni som konsumerar journalistik, ni tycker om att klicka på berättelser om hur ska det här gå ihop. Du skiljer på publiken?

Ja, alltså, det finns ju två delar i det hela. Dels så här liksom att det går att måla upp det politiska spelet, eller vad är det politikerna brukar säga, eller så här, vem tar vem? Var det inte en podd som hette så? Jag vet inte. Det är något politikerna brukar säga.

De anklagar för att, om vi pratar om spelteori, hur har du tänkt få upp det här regeringsunderlaget? Jag är inte intresserad av spelteori, jag är intresserad av att prata politik inför väljarna. Det är deras svar. Och sen så blev det ju mer, gjorde ju högersidan det, eller Annie Lööf, jag vet inte vem jag ska anklaga, men att, kan man säga, en sorts lyfta upp V som, Vänsterpartiet skulle vara motsvarigheten till Sverigedemokraterna, och på olika sätt, de här är lika oberörbara, de här är extremernas, så hur kan vi liksom blockera de här? Men på frågan om varför får inte partierna bara gå till val på sin politik, och sen kan de förhandla efteråt, varför kan de inte bara låta dem gå till val på sin politik?

Det finns ju också ett journalistiskt uppdrag i att säga så här, hur genomförbar är den här politiken? Kan du få igenom den? För det första, kan du få en majoritet för den? Är den realistisk? Och där spelar ju också regeringsfrågan in.

Eller spelet. se Den låter lite så här Och din då? Min låter lite mer Jaha, en sån. Hitta din drömbil på Blocket. Vad väntar du på?

Vi är intresserade av verklighet. Det är inte bara munljud som sägs för att få röster. Och då kan man ju också säga att den demokratiska principen, eller liksom tilltron till systemet, att människor ska känna att de inte har köpt grisen i säcken, att det inte ska bli en stor backlash. Typ så här, du röstar på Stefan Löfven, men blev av med Las. Motargumentet är ju då möjligen att politik är dynamiskt och det förstår också väljare och människor.

Så att alla är med på att okej, det här är vad parti X vill, och det här är vad parti Y vill. Och det kommer inte riktigt bli exakt så, men jag väljer att rösta på den inriktning jag önskar. Så som när folk vill rösta på Så som när folk vill rösta på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet för att styra Socialdemokraterna åt vissa håll. Ja, så är ju all taktik i röstningen. Ja, men det är klart att Annie Lööf skulle nog hålla med och frågeställa den här.

För henne var det ju väldigt jobbigt när hon ville gå till val på någon slags icke-existerande bred mitt och liksom skaka om hela landskapet och säga att det är ju inte statiskt, det behöver inte vara två sidor. Man kan tänka på ett annat sätt. Magdalena Andersson försöker ju nu göra, eller åtminstone testa samma sak. Hon var ju på Riksdagsjournalisten en annan gång i maj, tror jag det var, och fick då frågan från en reporter. Varför berättar du inte hur ditt regeringsalternativ ser ut?

Varför är du inte öppen mot väljarna?